Saving...
Remissvar “Det växande vattenbrukslandet”
Härmed avges synpunkter från Vattenbrukarnas Riksförbund på Vattenbruksutredningens betänkande ”Det växande vattenbrukslandet”, SOU 2009:26. (more…)
Remissvar “Prissatt vatten”
Vattenbrukarnas Riksförbund har beretts tillfälle att avge synpunkter på betänkandet av vattenprisutredningen ”Prissatt vatten”, SOU 2010:17 samt Naturvårdsverkets ”Vidareutveckling av förslag till avgiftssystem för kväve och fosfor” Rapporter 6345 och 6346. (more…)
Remisssvar “”Sveriges åtagande i Baltic Sea Action Plan”
Härmed avges synpunkter från Vattenbrukarnas Riksförbund på Naturvårdsverkets rapport 5985 ”Sveriges åtagande i Baltic Sea Action Plan (Förslag till nationell åtgärdsplan).
Utredningen diskuterar och föreslår en mycket lång rad av årgärder för att minska belastningen på egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt. Man försöker också bedöma effekterna av åtgärderna liksom kostnaderna för dessa. Synpunkterna från Vattenbrukarnas Riksförbund (VRF) koncentreras i huvudsak kring de avsnitt där vattenbruket berörs men vissa inslag av allmän karaktär ingår också.
Allmänt
Ansatserna för att minska belastningen på haven måste ta hänsyn även till kostnaderna. Det är inte frågan om vad som är bäst för den ena eller andra nationen utan vad som är bäst för Östersjön. Ju snabbare åtgärderna får effekt desto bättre. Därför skall resurserna sättas in där man får bäst effekt för en given kostnad. I sektion E11 nämns både Ukraina och Vitryssland och kan man minska belastningen effektivast med åtgärder i de i öster gränsande nationerna så skall man i första hand lägga resurserna där. De finansiella frågorna får man lösa politiskt. På samma sätt skall man i första hand lägga resurserna i Sverige på de åtgärder, som ger bäst effekt per insatt krona. Det är också det snabbaste sättet att få resultat, vilket är viktigt.
Vattenbruk allmänt
Vattenbruket är en marginell belastare av Östersjön och har ingen påverkan varken på Öresund eller Kattegatt. Utredningen pekar inte heller ut några åtaganden för denna bransch, men skrivningen på sid 32 känns omotiverat negativ. Vattenbruk bedöms idag som en relativt miljövänlig odlingsform (Vattenbruksutredningen). Effektiviteten när det gäller att omvandla foder till fiskprotein är väldigt hög. Inget annat djurslag kan mäta sig med fiskodling i det avseendet. Anledningen är att det inte går åt någon energi för varken värmehållning eller tyngdkraften. Utsläppen idag ligger på ca 6,5 kg fosfor och ca 50 kg kväve per ton producerad fisk. En debatt råder om hälften av denna fosfor är biologiskt tillgänglig över huvud taget. Koldioxidutsläppet är relativt sett ännu mindre än för andra djurslag. Av övriga substanser som kan förekomma från fiskodlingar är det egentligen bara antibiotika, som kan vara ett miljömässigt hot. Fiskodlingen använder idag dock väldigt små mängder, under senare år i medeltal 15-20 kg vilket är 1/1000 av användningen inom djursektorn totalt.
Vattenbruk och miljön
Det finns ett stort miljöengagemang bland vattenbrukare av den enkla anledningen att en bra miljö är förutsättningen för en bra och effektiv produktion. Inom vattenbruket pågår ständiga förbättringar, som inom fiskodlingen bland annat ger som resultat minskade utsläpp per producerat ton. Det finns också en stark medvedenhet om att fodertillverkningen skall bygga på råvaror, som produceras på ett miljömässigt säkert sätt. När det gäller behovet av fiskprotein i form av fiskmjöl och fett i form av fiskolja förekommer starkt förenklade och många gånger felaktig information och framför allt felaktiga slutsatser kring foderkomponenterna i fiskfodret. En intensiv forskning pågår för att kunna producera de essentiella råvarorna med alternativa metoder.
Vattenbrukets närsaltsutsläpp
Att minska utsläppen av framför allt närsalter per ton produktion vid fiskodling är en svår men möjlig uppgift inom branschen. Att minska den totala mängden närsalter från fiskodlingssektorn vid en expansion är en omöjlig uppgift. Här finns en svårighet som övriga sektorer inte har, där produktionen i stort sett är konstant och där man med olika metoder kan minska utsläppen per produktionsenhet. Det som från början har saknats inom vattenbrukssektorn är en angiven produktionsvolym av t.ex. 50 000 ton fisk i Sverige med de utsläpp av närsalter en sådan produktion skulle genererat. Därifrån hade branschen sedan kunnat arbeta med ett fastlagt program och en tydlig målsättning med minskande närsaltsbelastning. En parallell till detta är kinesernas svårigheter att minska de totala koldioxidutsläppen i en expanderande verksamhet. Däremot har man möjlighet att minska utsläppen per producerad enhet.
Areella näringar
Utredningen visar en positiv anklang gentemot Fiske och Jordbruk när man resonerar om problem och miljöpåverkan för dessa sektorer. I samma anda resonerar man om åtgärder för att möta den miljöpåverkan, som förekommer, och diskuterar bl.a. olika stödinsatser. Man har en förståelse för att behålla jordbruksenheterna och därvid kompensera företagen för ökade kostnader i samband med åtgärder för att förbättra miljön.
I fallet med Vattenbruk saknas denna positiva ansats, möjligen med undantag för musselodling. Det finns kort sagt ingen förståelse för näringen, inte heller för de omfattande miljöförbättrande åtgärder i branschen som redan vidtagits. Dessa har bl.a. resulterat i att närsaltsutsläppen under de senaste 20-25 åren reducerats med 65% när det gäller fosfor. För kväve beräknas utsläppen under samma period ha minskat med ungefär hälften.
En sådan aktiv och intresserad attityd från samhället som finns för Fiske och Jordbruk önskar vi också för vattenbruket. Där jordbruket får stöd för att genomföra åtgärder får vattenbruket krav för motsvarande åtgärder.
SNV och Vattenbruk
SNV står kvar på 1980-talets attityd till fiskodling och har uppenbarligen inte inhämtat någon kunskap om vattenbrukets utveckling nationellt och internationellt. Speciellt gäller det utvecklingen på foderområdet och jämförelser mellan vattenbrukets miljöpåverkan per ton producerad fick med annan djurproduktion. En sådan jämförelse utfaller till vattenbrukets fördel. Därmed inte sagt att man inte kan minska påverkan på miljön ytterligare med hjälp av nya tekniska landvinningar och/eller ytterligare förbättring på foderområdet. SNV bör snarast skaffa sig en modernare och mer uppdaterad kunskapsbas beträffande vattenbruket. Det skulle underlätta den dialog, som idag saknas men som finns inom andra areella näringar.
Program Sälar och Fiske
I sektion B14 och B172f tas interaktionen mellan sälar och fiske upp. Inom ”Programmet sälar och fiske” arbetar man med dessa frågor och programmet har utvecklats att även omfatta skarv. Sedan 2009 ingår också vattenbruket i programmet eftersom problemen existerar i hög grad även i denna bransch. VRF ser fram emot att metoder för att möta dessa problem utvecklas också för vattenbruket.
Hotade arter
I sektion B17:1 och B20 diskuteras behovet av aktionsplaner för att bevara den vilda laxens genetiska kod. Det kan ske genom restaurering och bevarandearbete i hotade vildlaxälvar. Detta är oerhört viktigt vilket VRF ser positivt på och är positivt till att medel anslås för att arbetet skall vara effektivt och ge den önskvärda effekten.
I sektion B21 diskuteras återinförande av stör vilket VRF välkomnar. Arten har funnits tidigare i svenska vatten och eftersom orsakerna till artens försvinnande är osäker, så finns det anledning att i alla fall pröva en möjlig nyintroduktion.
En ännu viktigare bevarandeuppgift finns beträffande ålen. Om arten skulle försvinna från Europeiska vatten är det ett gigantiskt misslyckande inom fiskeförvaltningen. Därför är det ytterst angeläget att många åtgärder vidtas skyndsamt. I den svenska ålförvaltningen ingår både fiskebegränsningar och ökad utsättning av ålungar, vilket VRF instämmer i. Dessutom skall dödligheten i kraftverksturbinerna vid utvandringen av lekål begränsas, vilket känns mycket angeläget. Risken är att dialogen mellan fiskerimyndigheterna och kraftverksbolagen drar ut på tiden och att hela spektret av möjliga åtgärder prövas i alltför långsam takt. VRF förespråkar en skyndsam handläggning och utförande av möjliga arbeten för att säkra utvandringen av ål på väg till lek.
Dricksvattenintag
Utredningen säger på sid 150 att fiskodlingar inte skall placeras i närheten av dricksvattenintag på grund av risk för bakteriespridning samt lukt- och smakproblemtill följd av algblomning. VRF känner inte till vilka bakterier, som kan förekomma i fiskodling och som kan innebära en risk för människor. Att algblomning kan ge lukt- och smakproblem kan vara en sak men hur fiskodlingen kommer in i det sammanhanget är VRF obekant. Smakproblem i fiskköttet kan uppstå genom algförekomst men vad har det med dricksvattenintaget att göra? Om utredningen menar att odlingen skulle vara orsak till algblomningen så är man nog obekant med de stora förloppen i havet.
Kretslopp av närsalter
I sektion A3a resonerar utredningen kring ekosystemmodeller. Man säger att fokus ligger på övergödning samt flödet av näringsämnen från land till hav och ämnenas omsättning i havet. VRF saknar att det faktiskt förekommer ett flöde från hav till land också. För vattenbrukets del ingår fiskmjöl i fiskfoder till ca 1/3. Det sker idag ett fiske i Östersjön för fiskmjölstillverkning, men allt fiskmjöl i fiskfoder kan sägas ingå i ett kretslopp. Den fosfor, som ingår i fiskfodret kommer i allt väsentligt från fiskmjölet. Det är alltså samma skillnad på detta fosfor och fosforn i jordbrukets handelsgödsel som mellan koldioxidutsläpp från ved- respektive oljeförbränning. Fiskodlingen på svenska ostkusten skulle därför kunna öka väsentligt och ändå skulle belastningen av näringsämnen från odlingarna fortfarande bara vara en del i ett naturligt kretslopp.
Musselodling
Väl inne på kretslopp kan man konstatera att utredningen i sektion E9c tagit upp frågan om musselodling, som en miljöåtgärd för att bortföra närsalter ur havsmiljön, vilket VRF ser mycket positivt på. Musselodling ser ut att vara en av de mest lysande möjligheterna att både producera en värdefull råvara, oberoende av om den går att använda för humankonsumtion eller inte, och samtidigt göra en effektiv miljötjänst. I musselodling har vi en metod, som effektivt kan ta hand om diffusa utsläpp av närsalter via växtplankton, närsalter som inte går att fånga in på annat sätt.
Även beträffande musselodling känns det som om man hyser en del tvivel trots att en sådan verksamhet har nästan bara fördelar på alla plan. Man utnyttjar helt enkelt övergödningen till produktion av värdefull råvara, vilket är ett nytt tänkesätt. I nuläget har metoden störst möjlighet att lyckas på Skagerrakkusten, som inte ingår i uppdraget. På Kattegattkusten kan verksamheten ge en produktion, som lämpar sig för både human konsumtion och för recirkulering inom lantbruket, antingen som foder eller som gödsel, det senare direkt eller via kompostering. Fördelen med musslor är att de fångar upp närsalter också från diffusa källor.
I ett försök att beräkna kostnaden för närsaltsreduktionen med hjälp av musslor anger utredningen en möjlig ersättning av 0:75 kr/kg mussla. Det är tveksamt om denna ersättning är möjlig om musslorna skall användas för foderframställning. Man kan grovt räkna med att man får ut 1 kg torkat musselkött från 20 kg råmusslor. Därtill kommer process- och transportkostnader. Tjugo kg råmusslor à 0:75 kr/kg ger 15:- kronor och process- och transportkostnader kan beräknas lägga ytterligare 8:- kr på kg-priset för det färdiga musselmjölet, alltså totalt 23:- kr per kg. Det torde i dagsläget vara något högt för foderindustrin. Ett pris på 0:40 kr/kg för råmusslan bedöms rimligare vilket alltså ger en något högre kostnad för miljötjänsten.
Det är lite svårt att följa beräkningarna på sid 148/9 men VRF önskar poängtera att med musslor fjärmar man ju inte kväve till en viss kostand och fosfor till en annan kostnad, båda förs bort samtidigt till en gemensam kostnad. Antag att musslorna ersätts med 2:50 kr per kg i miljöstöd. Ett ton musslor kostar alltså 2 500:- kr. Med 1 ton färska musslor fjärmas ca 10 kg N och 0,7 kg P. Om 1500:- kr gäller kvävet ger det ett N-pris på 150:- kr/kg N. Resten, dvs 1000:- kr för 0,7 kg P ger ett pris på ca 1500 kr/kg P.
Utredningen tar också upp behovet i detta sammanhang av mer kunskapsuppbyggnad, vilket VRF starkt förordar. Metoden är så intressant ur miljösynpunkt att den måste utvärderas grundligt. En mer omfattande produktion av musslor i detta sammanhang är helt beroende av att odlingsföretaget vet vilka ersättningsnivåer som gäller. Dessutom skall ju musslorna processas för att ge en produkt av kommersiellt värde. Denna processmetod finns inte än.
Fånggrödor och våtmarker
I lantbrukssammanhang tar utredningen upp anläggning av våtmarker och odling av fånggrödor, vilka båda har starka likheter med musselodling. En enkel metod kunde vara att låta musslorna ingå som en del av landsbygdsprogrammet och därigenom slippa bygga upp ett särskilt system för miljöstöd till musselodlingen.
Beträffande våtmarker vill VRF i det sammanhanget peka på möjligheten att i sådana vatten odla kräftor. Därigenom kan värdet på våtmarken öka ytterligare. Det kan vara ett incitament för att nå arealmålet för våtmarksbyggande.
Slutsats
Utredningen är ambitiös och pekar på en lång rad åtgärder för att förbättra situationen i egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt. Vattenbruk nämns perifert, med undantag av musselodling som ett sätt att föra bort närsalter. VRF pekar på en brist i förståelse av vattenbruket som näring även om branschens miljöpåverkan idag till de nämnda havsområdena är extremt liten. Allt talar för att vattenbruket i Sverige liksom i övriga världen kommer att expandera. Metoder för att öka brukandet av våra vatten med hjälp av vattenbruk samtidigt som odlingarnas miljöpåverkan minimeras kan behöva utvecklas.
Kungälv 14 jan 2010
Vattenbrukarnas Riksförbund
Sven Kollberg, ordförande
Nästa